Annons

Annons

Hur mycket är en like värd?

Vi räknar antalet följare och likes i sociala medier. Ju högre antal desto bättre. Men hur påverkas egentligen individen och samhället när allt går ut på att jaga bekräftelse från omgivningen?

Miriam Istner-Byman

Miriam Istner-Byman

För inte så länge sedan såg jag artisten Veronica Maggio spela i Stockholm. Eller “såg” kanske är en överdrift. De tre raderna framför mig blockerade utsikten med sina mobiltelefoner som likt tända ljus under Bryan Adams konserter under 90-talet svävade i mörkret. 

Just där och då började jag fundera över hur vår strävan efter likes har tagit total kontroll över våra liv. För är det verkligen roligare att uppleva en Veronica Maggio-konsert genom sin mobiltelefon än att ryckas med till tonerna av musik och glömma resten av världen för en stund – framförallt när man befinner sig på en live-konsert?

Ur ett psykologiskt perspektiv kanske det här beteendet inte är så märkligt. Vi identifierar oss många gånger med bilden som andra har av oss och självförtroendet ökar ju mer accepterade vi känner oss. Har man många följare och får man många likes betyder det att man är populär och uppskattad av sin omgivning. Då höjs lyckokänslan. Men är man inte aktiv i sociala medier –  eller ännu värre, man är aktiv, men får ändå inte många likes –  uppstår lätt känslan att det man ger uttryck för eller vem man är inte spelar så stor roll.   

Fenomenet att vilja bli omtyckt och accepterad är allmän, men att få det bekräftat genom likes är nog tydligast i sociala medier. Under senare tid har vi kunnat följa harmlösa inspelningar på människor som försöker svälja en matsked kanel eller som häller en hink med iskallt vatten över sig ("the ice-bucket challenge") till mer provocerande klipp där människor sväljer hela disktabletter eller som utför planking, vilket innebär att man lägger sig raklång med armarna längs sidorna och ansiktet nedåt, i jakten på likes. Ivrigt påhejandes av sina följare uppmuntras personerna inte sällan att planka på rätt riskabla platser, som mellan två skyskrapor, på en tågräls eller mellan två körande motorcyklar. Ju farligare desto fler likes!

Medan plankningen har skördat sina dödsoffer har insamlingen från the ice-bucket challenge uppnått 115 miljoner amerikanska dollar (cirka 988 miljoner kronor), vilket resulterat i nya forskningsrön i kampen mot muskelsjukdomen ALS.  

Det här visar tydligt att det är hur vi använder den nya tekniken som avgör huruvida den ska anses bra eller dålig – precis som med det mesta annat. För som Adam Cwejman konstaterar är det problematiskt att försöka tillskriva sociala medier etiketten “bra” eller “dåligt” eftersom sociala medier "inte skapar något ur intet utan de synliggör och exponerar oss för människors avsikter, idéer och tankevärldar” (Göteborgs-Posten 24 januari 2018). 

Att kräva att vi ska vara tillräckligt förnuftiga så att vi, när vi ser att näthat, hetsande och desinformation sprids i sociala medier, funderar på orsaken härtill och vad man kan göra för att ändra människors beteenden istället för att beskylla kanalen, kanske är för mycket begärt.  För visst bör man diskutera vilket ansvar leverantören av publiceringsplattformen har eller borde ha när denna typ av innehåll sprids? När det handlar om propaganda eller lagöverträdelser som till exempel hets mot folkgrupp, uppvigling eller förtal kan det tyckas självklart. För även om det är författaren till inlägget som är ytterst ansvarig är det tack vare kanalen som inlägget kan spridas. Leverantören av plattformen har således också ett ansvar, om inte ett juridiskt så iallafall ett moraliskt ansvar.  

Oavsett vad vi egentligen anser om nyttan med sociala medier är det ett som är säkert och det är att sociala medier är här för att stanna. Och mycket tyder på att sociala medier får ett allt större inflytande på våra liv, inte bara privat utan även professionellt.

Genom sociala medier får varje individ med tillgång till internet (och utan censur) en möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte var möjligt för endast några år sedan. 

Den här möjligheten utnyttjas också väl av så kallade “influencers” som idag fungerar som de bästa reklampelarna för främst business-to-consumer företag. Många av våra influencers har en trogen följarskara och en räckvidd som kan jämföras med en tidning. Det blir därför ett effektivt sätt för företag att nå sin målgrupp via dessa ambassadörer jämfört med via traditionell reklam. Intresset att använda influencers kommersiellt har “fullkomligt exploderat”, enligt Jan Fredriksson, vd för pr-byrån Northern Links (Intervju med Jan Fredriksson, Realtid 22 augusti 2017). 

Ju fler följare man har och ju mer trafik man lyckas dra till sin profil desto mer betalt kan man ta för annonssamarbetet. Det kanske låter som en härlig tillvaro att kunna försörja sig genom att visa upp sitt liv i sociala medier och därför ska det bli mycket intressant att se hur många elever som söker till Innovationsgymnasiets (Thorengruppen) utbildningar om hur man blir youtubers och influencers som kommer att erbjudas i Stockholm och i Malmö från och med i höst. 

Även bland politiker syns en hög aktivitet i sociala medier. Kanske kan denna aktivitet bidra till att stärka demokratin, när dialogen mellan politiker och medborgare förbättras. Men, det förutsätter givetvis  att det verkligen skapas en "dialog". 

När jag träffade Olle Wästberg förra året berättade han om en studie som hade genomförts  i vilken förstagångsväljare tillfrågades om var de fick information inför riksdagsvalet från. Majoriteten svarade "Facebook". 

För att systemet ska fungera måste politiska partier därför anstränga sig mer och finnas närvarande i debatterna på nätet. Här gäller det att lyssna, att bemöta och att engagera. Inte bara basunera ut sina budskap.

– För att människor ska känna att de blir lyssnade på måste politiker bli bättre på medborgardialog. Istället för att använda sociala medier enbart för att göra reklam om aktiviteter där man själv ska delta måste  bör man ge sig in i debatten. Få politiker drar sig för att resa i tre timmar för att hålla ett föredrag, men det är få som ägnar en timme om dagen för att besvara kommentarer i sociala medier. Det är oansvarigt, eftersom det lämnar fältet öppet för andra (Intervju med Olle Wästberg, Realtid 24 februari 2017). 

Vilka slutsatser kan man då dra av ovanstående?

En slutsats är att det kan vara klokt att fundera över vilken berättelse, "story", man vill sprida, vad syftet med berättelsen är och att hitta rätt content. 

Någon kanske drar slutsatsen att man borde göra allt man kan för att få fler följare och likes, för att därmed kunna bli nästa stora influencer. Men, det förutsätter givetvis att man inte kopplar bort omvärlden på nästa stora konsert utan fortsätter att låta mobilen sväva i mörkret till tonerna av musik – allt för att visa omgivningen vilket spännande liv man lever.

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna